Mellan åren 1923-54 anordnade Ludvika Förening för Idrott (LFFI) en av Sveriges största och mest prestigefyllda skidtävlingar. Tävlingen hette Ludvikaloppet och premiären hölls året efter Vasaloppets födelse, ja själva målsättningen för loppet var faktiskt att det skulle tjäna som en slags förträning till sin mer namnkunnige dalakollega. Men innan vi går in på själva tävlingen tar vi först en liten tillbakablick på den förhistoria som så småningom skulle leda till en långvarig skidloppstradition.

I begynnelsen

Redan år 1904 bildades Ludvika Skidklubb. Detta mycket tack vare en inflyttad göteborgare och eldsjäl vid namn Ivar Liljeqvist som arbetade på Förenade Verkstäder, en föregångare till dagens ABB. År 1908 ändrades sedan föreningens namn till det för oss i dag mer välbekanta Ludvika Förening för Idrott. Föreningens första skidtävling hölls 1906 vid Magnetenområdet på Högberget, men den 21 februari 1909 fick man sin första större tävling då DM på skidor gick av stapeln i Ludvika. Ett DM på den tiden var en tämligen stor händelse och inte alls så anonym som den är idag. I skriften Vinteridrotten i Falun och Dalarne 1909 berättas att det tävlades på distanserna 60 och 30 km och att vädret ska ha varit bra. Banförhållandena kan dock inte på något sätt beskrivas som bra och av 30 deltagare på distansen 30 km lyckades endast 18 stycken fullfölja tävlingen. Distansen verkar faktiskt ha varit en enda lång plåga. Så här beskrivs svårigheterna i loppet:

”Banan var förlagd ömsevis i terräng, på sjö och efter vägarna och skulle under normala snöförhållanden varit utmärkt. Nu voro dock de i rikt mått i skogen förefintliga stubbarna och stenarna till ganska stort förfång och minst ett dussin löpare bröto eller knäckte skidorna. Eliason från Mora gjorde t. o. m. kål på två par. Efter att ha åkt en bit från utgångspunkten körde han sönder ena skidbrättet, vände om och satte på ett par nya skidor och kom med dessa ända till Persbo på första hvarfvet, men där törnade det åter emot och han måste med ännu ett par förstörda skidor utgå ur täflingen.”

18-22 februari 1915 var det så dags för klubben att hålla i ett ännu större skidevenemang, nämligen SM. Egentligen skulle det ha hållits i Ludvika redan 1914 men på grund av snöbrist fick man det året hålla mästerskapen i Östersund, 1915 blev ett desto lämpligare år att arrangera mästerskapen då Ludvika det året blev köping. De distanser man tävlade i var 60 km, 30 km samt en så kallad budkavlelöpning. Denna budkavlelöpning var en sorts stafett och hade rejäla sträckor som gick från Ludvika-Säter, Säter-Norberg och slutligen Norberg-Ludvika. 60km och 30 km hade en sträckning från Ludvika via Nissbo, Skepparberget, Hagge, Räfsnäs, Pjantbo, Sjövad, Hagen, Hästfallsberget och så slutligen till tingshuset i Ludvika där också målet fanns. Segern på 30 km gick för övrigt till Johan Karlberg från Säfsnäs. Arrangemanget lyckades mycket väl och Ludvika fick ett gott rykte som skidort, något som faktiskt gjorde att skidförbundet under ett antal år framöver anordnade alla sina skidkurser i just Ludvika. Dessutom fick skidsporten på orten en rejäl skjuts framåt och red på en framgångsvåg under ett antal år. Både på herr- och damsidan skulle LFFI på 1920-talet vara en av Dalarnas bästa skidklubbar.

Ludvikaloppets födelse

Årtalet är 1923. Året innan hade det allra första Vasaloppet gått av stapeln, och nu tog disponent Jan Kempe vid Idkerbergets Gruv AB initiativet till en tävling i Ludvika. En tävling som snart blev något av en slags förträning inför just Vasaloppet. Alldeles i början var tävlingen endast öppen för dalaåkare men detta skulle snart ändras. Banans sträckning på 5 mil gick från starten på Storgatan, mot Gräsberg, Sultentjärn (nära Norrvik), Stensbo, Sunnansjö, Saxdalen, Blötberget och så slutligen fram till målet vid Tingshuset i Ludvika. I stort sett gick banan längs landsvägen (precis som Vasaloppet ursprungligen gjorde) och detta gjorde att man vid bra väder kunde åka på tider som än idag är förvånansvärt bra med tanke på den tidens utrustning. Så småningom skulle dock landsvägssträckningen också ställa till en del problem, mer om det senare. Det första Ludvikaloppet skulle i alla fall bli en stor succé med mycket publik och en hård kamp om den allra första segern någonsin i tävlingen! Söndagen den 18 mars stod 18 deltagare i spänd förväntan på startlinjen och väntade på att släppas iväg exakt på slaget kl. 7.00. Töväder hade den senaste veckan varit en stor huvudvärk för arrangörerna och in i det sista var det osäkert om arrangemanget faktiskt skulle bli av. De flesta anmälda deltagare dök dock upp med undantag för fyra åkare från Idkerberget och en från Smedjebacken. Med deltagarna på plats visade det sig tursamt nog också att tillräckligt mycket av underlaget fanns kvar för att loppet skulle kunna genomföras. Ludvikas Hjalmar Salomonsson tog tidigt ledningen men fick inte behålla den länge för den här dagen skulle segerstriden stå mellan Dala-Järnas Axel Israelsson och Moras Strål-Lars Eriksson. Dessa två kom loppet igenom att kämpa om segern, det var dock en tung resa i tövädret för alla inblandade och då speciellt på landsvägssträckorna.

Ludvika Tidning skriver:
”Tövädret, som dock mildrades av några molntappar som en nådig försyn hängde upp till människobarnens fromma, började allt mer göra sig märkbart, vägarna blöttes upp vartefter som tiden led och valla slets av och löparna fingo det svårt.” ”Skidorna voro som bly, inte ett ordentligt kraftsparande vilande glid.” ”Från Rävvåla går banan åt öster in i terrängen till Klinten, varifrån den sedan följer stora byvägen till landsvägen vid Gonäs. Löparna få nu vila sig ett tag från den smutsiga, tungkörda landsvägen, och Stångberg m. fl. dra nog en lättnadens suck under furornas svalka. Emellertid vara det inte länge, snart är det landsväg igen.”

Det var alltså ingen lätt uppgift att åka skidor denna dag men åkarna stretade på med Israelsson i ledningen och Strål-Lars hack i häl. När de båda åkarna passerade Valhalla hörde de jublet från tusentals åskådare och använde nu sina allra sista krafter för att vara den som kom först in i mål vid Tingshuset. Israelsson visade sig vara den starkaste åkaren och kom in i mål på tiden 4.03.13, 22 sekunder efter passerade Strål-Lars mållinjen och Ludvikaloppet hade nu fått sin allra första segrare och förlorare!

Den första och sista Ludvikasegern

Året efter var det dags för tävlingen igen men inte heller denna gång hade arrangörerna vädrets makter med sig. I Ludvika Tidning beskrivs det så här: ”Det blev precis inget önskeväder till årets Ludvikalopp. Ibland var det regn och ibland var det våt snö, men hyggligt och anständigt vinterväder var det just aldrig. Och föret på vägarna var som det i portgången.” Publikintresset var det dock inget fel på det här året heller, snarare hade det ökat och var väldigt välbesökt. För hemmapubliken skulle detta års tävling bli extra njutbart då LFFI:s Hjalmar Salomonsson efter en hård kamp i det dåliga föret tog hem segern med tiden 4.19.43, mer än en minut före föregående års segrare Axel Israelsson.

Det här skulle bli första och sista gången i loppets historia som en hemmaåkare avgick med segern, 1938 var det nära igen men Klas Norgren från LFFI fick se sig slagen med dryga minuten av Ivar Westberg från Vansbro. Norgren hängde med till Nissbo där han tappade tid och sedan råkade han falla på Högberget, fick sendrag och tappade kontakten med Westberg, som spurtade för att komma ifrån sin farliga konkurrent. Denna seger var för övrigt Westbergs tredje raka i tävlingen.

Problem och lösningar

Mellan åren 1923-33 hade Ludvikaloppet mål och start vid Tingshuset och sedan gick sträckningen via Gräsberg-Sultentjärn-Stensbo-Sunnansjö-Räfvåla- Blötberget-Ludvika, vilket sammanlagt blev 5 mil. Med åren tilltog dock problemet med att biltrafiken stadigt ökade på landsvägarna och slutligen tvingades en ny bansträckning för loppet fram. Start och mål förlades till Vasaskolan och banan gick från en 5 milssträckning till en varvningsbana på 2x2,5 mil, så småningom minskade sträckningen till 2x1,5 mil och tävlingens status sjönk för varje år som gick i slutet på 30-talet och början av 40-talet. 1942 var ett lågvattenmärke med start och mål på Hillängens idrottsplats och stadigt minskande deltagaranmälningar och publiksiffror, föreningen insåg att någon måste göras om inte tävlingen skulle försvinna helt. Karaktären som förträning till Vasaloppet hade också i det närmaste försvunnit. Lösningen blev att till 1943 års lopp återigen ha en bansträckning på 5 mil samt start på Storgatan och mål vid Tingshuset, dessutom gick Dalarnas Idrottsförbund med på att reservera någon av söndagarna innan Vasaloppet för Ludvikaloppet så att det återigen skulle kunna fungera som förträning som tanken ursprungligen var.

Ändringarna blev en succé både vad gällde antalet deltagare – 61 stycken vilket var nytt rekord – och vad gäller publiken som kom i mängder för att se på. Det enda problemet var vädret som återigen ställde till det och in i det längsta kunde arrangörerna bara nervöst se på när värme och regn långsamt smälte bort den snö man så desperat behövde. Hoppet tändes igen när snön började falla fem dagar innan tävlingen men så släcktes det igen när regnet öste ner bara två dagar innan start. Det såg mörkt ut men en inspektion av spåren visade att de hållit förvånansvärt bra och sträckningen behövde bara ändras en liten bit. Nu återstod bara att se hur bansträckningen inne i staden skulle räddas då inte en snöflinga fanns på gatorna. Detta löste man med hjälp av frivilliga Ludvikabor som skottade i snö på gatorna och så var loppet räddat, dagen innan blev det dessutom minusgrader igen. Den 21 februari gick starten till det spännande loppet där Lars Back, fjolårets svenska mästare på 5 mil, bröt loppet efter smärta i ett knä. Uppskattningsvis 6-8000 åskådare såg på längs Storgatan och runt 1000 i Grängesberg, segrade gjorde Arne Bölling från Orsa och bästa Ludvikaåkare Oskar Jansson kom inte bättre än på 17:e plats.

Ekonomiskt huvudbry

Nu var loppet pånyttfött och en sportslig och publikmässig succé igen, men dessvärre fanns ekonomiska bekymmer som framgår då man läser i föreningens medlemsblad från samma år. Ludvikaloppets sammanlagda vinst för året uppgick nämligen endast till 55 kronor och 5 öre, en klar missräkning. Året efter gick det inte nämnvärt bättre ekonomiskt vilket i medlemsbladet kommenteras på följande vis: ”Vi äro givetvis ej alltför ledsna för den saken, men skulle vi givetvis ej taga illa upp om vi, förutom den goda reklamen för såväl förening som för staden i sin helhet, även erhölle några hundra kronors tillskott till den magra föreningskassan.” Dessa problem skulle tyvärr ständigt återkomma genom åren.

Snö, tö och krigsbekymmer

Som vi har sett kunde vädret vara riktigt bekymmersamt för loppets arrangörer, det är inte bara nu i modern tid som skidtävlingar lever farligt under varma vintrar. Ludvikaloppet ställdes in 1925, -30, -32, -34, -35, -52, -53 och -55 på grund av snöbrist och flera andra gånger var man på gränsen till att behöva ställa in tävlingen. 1939 fick man exempelvis korta loppet på grund av värmen, 1941 rådde full snöstorm (10 bröt men de flesta fullföljde ändå), 1942 hade man stora problem med att många anmälda deltagare precis inkallats till militärtjänst och därför inte kunde delta och 1946 rådde det sträng kyla med -18 grader (ungefär 8 000 åskådare trotsade ändå kylan). Om föreningens vedermödor med snöfattiga vintrar kan man läsa i ett stycke från medlemstidningen 1937 nummer 2 17/1: ”Årets skidsektion har det bekymmersamt, eller kanske det är rättare att säga bekymmersfritt, ingen snö, inga vallabekymmer, skidor och stavar äro överflödiga, vi avhåller sektionsmöten, vi företager träningspromenader till fots, vi spår snö både i ny och nedan, inget hjälper. Nu har samtliga skidåkare och sektionsmedlemmar slitit ut sina skidpjäxor och vid senaste mötet beslöts, att dessa skulle inlämnas för reparation, skulle ej detta hjälpa får vi tänka ut något annat, snö måste vi skaffa, det är vår uppgift.” 24/1 kunde så årets första träning hållas till slut. Året innan verkar dock ha varit en riktigt snörik vinter att döma av ett filmklipp som finns bevarat från 1936 års Ludvikalopp, åskådaren möts av ett sagolikt vinterlandskap och snön yr om de tävlandes skidor när de glider fram mellan publikleden.

Deltagarantal i perspektiv

När man tittar på antalet deltagare i Ludvikaloppet kan det för en nutida betraktare verka som rätt låga siffror, men dessa måste sättas in i sitt tidssammanhang. Vid loppets födelse 1923 deltog 18 tävlande och som en jämförelse hade man samma år 161 startande i Vasaloppet som redan då var Sveriges största lopp. 1938 deltog 50 åkare (då inte medräknat de 12 i damklassen som åkte 10 km) och i Vasaloppet var motsvarande siffra 115. Damer fick inte delta i Vasaloppet. 1945 var motsvarande siffror uppe i 92 startande (damerna inte medräknade) för Ludvikaloppet och 251 startande för Vasaloppet. Det är alltså inte några dåliga siffror jämfört med Sveriges största skidlopp.

Segrare genom tiderna

Den åkare som hann ta flest segrar i loppet var Anders Törnkvist som tävlade för IFK Mora, han kom upp i hela fyra triumfer (-47, -48, -50 och -54) och var även den som tog hem det sista Ludvikaloppet någonsin. Anmärkningsvärt är att Törnkvist endast ställde upp i fyra lopp och alltså vann alla gånger han deltog. Näst flest segrar togs av Ivar Westberg tävlandes för Vansbro AIK som vann tre gånger på raken (-36, -37 och -38). En mycket namnkunnig segrare var Per-Erik ”Särna” Hedlund som vann två gånger (-26 och -27), denne tog ju också OS-guld på 50 km 1928, VM-guld i stafett 1933, fick bragdguldet 1928 samt vann Vasaloppet 1926 och 1928.

Det sista loppet

Allt har tyvärr ett slut och detta gällde även för Ludvikaloppet som anordnades för sista gången söndagen den 28 februari 1954. Prick klockan 9.30 på söndagsmorgonen skickade Hjalmar Salomonsson – LFFI:s ende vinnare av loppet 30 år tidigare – iväg de 30 skidåkarna och tävlingen var i full gång. Temperaturen vid starten 13 låg på nio minusgrader och dessutom snöade det vilket höll spårningspatrullen sysselsatta under loppet. Längs spåret stod det massor med åskådare och på sina ställen fick de tävlande till och med bromsa in för att inte åka på alltför närgångna sådana. I målområdet räknades det till drygt 1500 åskådare vilket var en stor missräkning för klubben. Tävlingen blev aldrig särskilt dramatisk då Anders Törnkvist från IFK Mora var alltför överlägsen och vann på tiden 3.20.20, över sju minuter före tvåan Folke Wedin från Brännan.

1955 skulle loppet ha körts den 13 februari, men redan den 3 februari insåg klubbens styrelse att det inte skulle gå att anordna någon tävling med den närmast totala snöbrist som rådde och ställde in. Vädrets makter och dålig ekonomi blev till slut för mycket för tävlingen. Så somnade Ludvikaloppet in för att aldrig mer vakna till liv igen även om det 1957 faktiskt var tal om att återuppliva loppet, men allt rann ut i sanden och så var tiden ute för Ludvikas stora skidtävling.

Av: Peter Bergström, Kungliga biblioteket

Artikelförfattaren är uppväxt i Ludvika men har aldrig åkt något Ludvikalopp, däremot flera Vasalopp och Öppet spår. Barndomen tillbringades på Ludvika gård och senare på nya Knutsbo, efter gymnasiet blev det flytt från orten för studier och så småningom arbete. Nu bor Peter sedan ett antal år tillbaka i Bålsta och arbetar på Kungliga biblioteket, men återkommer gärna då och då till sin gamla hemort som har en given plats i hans hjärta. Ludvikas sköna omgivningar i kombination med sin långa historia av järnhantering – som satt så tydliga spår i landskapet – både tjusar och fascinerar. En synlig länk från det gamla till det nya, från skogs- och gruvindustri till dagens ABB. Från Dan Anderssons djupa skogar skildrade i bland annat ”Kolarhistorier” och Hjalmar Erikssons skildringar av Grängesberg i ”Gruvans sång”. En väg från historia till nutid, en väg till framtiden.